| 22 Kapitlet |
1 |
Och Jesus begynte åter tala till dem i liknelser och sade: --
|
2 |
»Med himmelriket är det, såsom när en konung gjorde bröllop åt sin son. --
|
3 |
Han sände ut sina tjänare för att kalla till bröllopet dem som voro bjudna; men de ville icke komma. --
|
4 |
Åter sände han ut andra tjänare och befallde dem att säga till dem som voro bjudna: 'Jag har nu tillrett min måltid, mina oxar och min gödboskap äro slaktade, och allt är redo; kommen till bröllopet.' --
|
5 |
Men de aktade icke därpå, utan gingo bort, den ene till sitt jordagods, den andre till sin köpenskap. --
|
6 |
Och de övriga grepo hans tjänare och misshandlade och dräpte dem. --
|
7 |
Då blev konungen vred och sände ut sitt krigsfolk och förgjorde dråparna och brände upp deras stad. --
|
8 |
Därefter sade han till sina tjänare: 'Bröllopet är tillrett, men de som voro bjudna voro icke värdiga. --
|
9 |
Gån därför ut till vägskälen och bjuden till bröllopet alla som I träffen på.' --
|
10 |
Och tjänarna gingo ut på vägarna och samlade tillhopa alla som de träffade på, både onda och goda, och bröllopssalen blev full av bordsgäster. --
|
11 |
Men när konungen nu kom in för att se på gästerna, fick han där se en man som icke var klädd i bröllopskläder. --
|
12 |
Då sade han till honom: 'Min vän, huru har du kommit hitin, då du icke bär bröllopskläder?' Och han kunde intet svara. --
|
13 |
Då sade konungen till tjänarna: 'Gripen honom vid händer och fötter, och kasten honom ut i mörkret härutanför.' Där skall vara gråt och tandagnisslan. --
|
14 |
Ty många äro kallade, men få utvalda.» --
|
15 |
Därefter gingo fariséerna bort och fattade det beslutet att de skulle söka snärja honom genom något hans ord. --
|
16 |
Och de sände till honom sina lärjungar, tillika med herodianerna, och läto dem säga: »Mästare, vi veta att du är sannfärdig och lär om Guds väg vad sant är, utan att fråga efter någon; ty du ser icke till personen. --
|
17 |
Så säg oss då: Vad synes dig? Är det lovligt att giva kejsaren skatt, eller är det icke lovligt?» --
|
18 |
Men Jesus märkte deras ondska och sade: »Varför söken I att snärja mig, I skrymtare? --
|
19 |
Låten mig se skattepenningen.» Då lämnade de fram till honom en penning. --
|
20 |
Därefter frågade han dem: »Vems bild och överskrift är detta?» --
|
21 |
De svarade: »Kejsarens.» Då sade han till dem: »Så given då kejsaren vad kejsaren tillhör, och Gud vad Gud tillhör.» --
|
22 |
När de hörde detta, förundrade de sig. Och de lämnade honom och gingo sin väg. --
|
23 |
Samma dag trädde några sadducéer fram till honom och ville påstå att det icke gives någon uppståndelse; de frågade honom --
|
24 |
och sade: »Mästare, Moses har sagt: 'Om någon dör barnlös, så skall hans broder i hans ställe äkta hans hustru och skaffa avkomma åt sin broder.' --
|
25 |
Nu voro hos oss sju bröder. Den förste tog sig hustru och dog, och eftersom han icke hade någon avkomma, lämnade han sin hustru efter sig åt sin broder. --
|
26 |
Sammalunda ock den andre och den tredje, allt intill den sjunde. --
|
27 |
Sist av alla dog hustrun. --
|
28 |
Vilken av de sju skall då vid uppståndelsen få henne till hustru? De hade ju alla äktat henne.» --
|
29 |
Jesus svarade och sade till dem: »I faren vilse, ty I förstån icke skrifterna, ej heller Guds kraft. --
|
30 |
Vid uppståndelsen taga män sig icke hustrur, ej heller givas hustrur åt män, utan de äro då såsom änglarna i himmelen. --
|
31 |
Men vad nu angår de dödas uppståndelse, haven I icke läst vad eder är sagt av Gud: --
|
32 |
'Jag är Abrahams Gud och Isaks Gud och Jakobs Gud'? Han är en Gud icke för döda, utan för levande.» --
|
33 |
När folket hörde detta, häpnade de över hans undervisning. --
|
34 |
Men när fariséerna fingo höra att han hade stoppat munnen till på sadducéerna, samlade de sig tillhopa; --
|
35 |
och en av dem, som var lagklok, ville snärja honom och frågade: --
|
36 |
»Mästare, vilket är det yppersta budet i lagen?» --
|
37 |
Då svarade han honom: »'Du skall älska HERREN, din Gud, av allt ditt hjärta och av all din själ och av allt ditt förstånd.' --
|
38 |
Detta är det yppersta och förnämsta budet. --
|
39 |
Därnäst kommer ett som är detta likt: 'Du skall älska din nästa såsom dig själv.' --
|
40 |
På dessa två bud hänger hela lagen och profeterna.» --
|
41 |
Men då nu fariséerna voro församlade, frågade Jesus dem --
|
42 |
och sade: »Vad synes eder om Messias, vems son är han?» De svarade honom: »Davids.» --
|
43 |
Då sade han till dem: »Huru kan då David, genom andeingivelse, kalla honom 'herre'? Han säger ju: --
|
44 |
'Herren sade till min herre: Sätt dig på min högra sida, till dess jag har lagt dina fiender under dina fötter.' --
|
45 |
Om nu David kallar honom 'herre', huru kan han då vara hans son?» --
|
46 |
Och ingen förmådde svara honom ett ord. Ej heller dristade sig någon från den dagen att vidare ställa någon fråga till honom. --
|