11 Kapitlet

  Varen I mina efterföljare, såsom jag är Kristi. Paulus' första brev till korintierna, 11 Kapitlet Kvinnan må icke vid gudstjänsten uppträda med ohöljt huvud. Herrens måltid må icke hållas på ovärdigt sätt.  

--

  Jag prisar eder för det att I i alla stycken haven mig i minne och hållen fast vid mina lärdomar, såsom de äro eder givna av mig.  

--

  Men jag vill att I skolen inse detta, att Kristus är envar mans huvud, och att mannen är kvinnans huvud, och att Gud är Kristi huvud.  

--

  Var och en man som har sitt huvud betäckt, när han beder eller profeterar, han vanärar sitt huvud.  

--

  Men var kvinna som beder eller profeterar med ohöljt huvud, hon vanärar sitt huvud, ty det är då alldeles som om hon hade sitt hår avrakat.  

--

  Om en kvinna icke vill hölja sig, så kan hon lika väl låta skära av sitt hår; men eftersom det är en skam för en kvinna att låta skära av sitt hår eller att låta raka av det, så må hon hölja sig.  

--

  En man är icke pliktig att hölja sitt huvud, eftersom han är Guds avbild och återspeglar hans härlighet, då kvinnan däremot återspeglar mannens härlighet.  

--

  Ty mannen är icke av kvinnan, utan kvinnan av mannen.  

--

  Icke heller skapades mannen för kvinnans skull, utan kvinnan för mannens skull.  

--

  Därför bör kvinnan på sitt huvud hava en »makt», för änglarnas skull.  

--

  Dock är det i Herren så, att varken kvinnan är till utan mannen, eller mannen utan kvinnan.  

--

  Ty såsom kvinnan är av mannen, så är ock mannen genom kvinnan; men alltsammans är av Gud. --  

--

  Dömen själva: höves det en kvinnan att ohöljd bedja till Gud?  

--

  Lär icke själva naturen eder att det länder en man till vanheder, om han har långt hår,  

--

  men att det länder en kvinna till ära, om hon har långt hår? Håret är ju henne givet såsom slöja.  

--

  Om nu likväl någon vill vara genstridig, så mån han veta att vi för vår del icke hava en sådan sedvänja, ej heller andra Guds församlingar.  

--

  Detta bjuder jag eder nu. Men vad jag icke kan prisa är att I kommen tillsammans, icke till förbättring, utan till försämring.  

--

  Ty först och främst hör jag sägas att vid edra församlingsmöten söndringar yppa sig bland eder. Och till en del tror jag att så är.  

--

  Ty partier måste ju finnas bland eder, för att det skall bliva uppenbart vilka bland eder som hålla provet.  

--

  När I alltså kommen tillsammans med varandra, kan ingen Herrens måltid hållas;  

--

  ty vid måltiden tager var och en i förväg själv den mat han har medfört, och så får den ene hungra, medan den andre får för mycket.  

--

  Haven I då icke edra hem, där I kunnen äta ock dricka? Eller är det så, att I förakten Guds församling och viljen komma dem att blygas, som intet hava? Vad skall jag då säga till eder? Skall jag prisa eder? Nej, i detta stycke prisar jag eder icke.  

--

  Ty jag har från Herren undfått detta, som jag ock har meddelat eder: I den natt då Herren Jesus blev förrådd tog han ett bröd  

--

  och tackade Gud och bröt det och sade: »Detta är min lekamen, som varder utgiven för eder. Gören detta till min åminnelse.»  

--

  Sammalunda tog han ock kalken, efter måltiden, och sade: »Denna kalk är det nya förbundet, i mitt blod. Så ofta I dricken den, så gören detta till min åminnelse.»  

--

  Ty så ofta I äten detta bröd och dricken kalken, förkunnen I Herrens död, till dess att han kommer.  

--

  Den som nu på ett ovärdigt sätt äter detta bröd eller dricker Herrens kalk, han försyndar sig på Herrens lekamen och blod.  

--

  Pröve då människan sig själv, och äte så av brödet och dricke av kalken.  

--

  Ty den som äter och dricker, utan att göra åtskillnad mellan Herrens lekamen och annan spis, han äter och dricker en dom över sig.  

--

  Därför finnas ock bland eder många som äro svaga och sjuka, och ganska många äro avsomnade.  

--

  Om vi ginge till doms med oss själva, så bleve vi icke dömda.  

--

  Men då vi nu bliva dömda, så är detta en Herrens tuktan, som drabbar oss, för att vi icke skola bliva fördömda tillika med världen.  

--

  Alltså, mina bröder, när I kommen tillsammans för att hålla måltid, så vänten på varandra.  

--

  Om någon är hungrig, då må han äta hemma, så att eder sammankomst icke bliver eder till en dom. Om det övriga skall jag förordna, när jag kommer.  

--