| 24 Kapitlet |
1 |
Men på första veckodagen kommo de, tidigt i själva dagbräckningen, till graven med de välluktande kryddor som de hade tillrett. --
|
2 |
Och de funno stenen vara bortvältrad från graven. --
|
3 |
Då gingo de ditin, men funno icke Herren Jesu kropp. --
|
4 |
När de nu icke visste vad de skulle tänka härom, se, då stodo två man framför dem i skinande kläder. --
|
5 |
Och de blevo förskräckta och böjde sina ansikten ned mot jorden. Då sade mannen till dem »Varför söken I den levande bland de döda? --
|
6 |
Han är icke har, han är uppstånden. Kommen ihåg vad han talade till eder, medan han ännu var i Galileen, huru han sade: --
|
7 |
'Människosonen måste bliva överlämnad i syndiga människors händer och bliva korsfäst; men på tredje dagen skall han uppstå igen.'» --
|
8 |
Då kommo de ihåg hans ord. --
|
9 |
Och de vände tillbaka från graven och omtalade allt detta för de elva och för alla de andra. -- --
|
10 |
Kvinnorna voro Maria från Magdala och Johanna och den Maria som var Jakobs moder. Och jämväl de andra kvinnorna instämde med dem och sade detsamma till apostlarna. --
|
11 |
Deras ord syntes dock för dessa vara löst tal, och de trodde dem icke. --
|
12 |
Men Petrus stod upp och skyndade till graven; och när han lutade sig ditin såg han där allenast linnebindlarna. Sedan gick han hem till sitt, uppfylld av förundran över det som hade skett. --
|
13 |
Men två av dem voro samma dag stadda på vandring till en by som hette Emmaus, och som låg sextio stadiers väg från Jerusalem. --
|
14 |
Och de samtalade med varandra om allt detta som hade skett. --
|
15 |
Medan de nu samtalade och överlade med varandra, nalkades Jesus själv och gick med dem. --
|
16 |
Men deras ögon voro tillslutna, så att de icke kände igen honom. --
|
17 |
Och han sade till dem: »Vad är det I talen om med varandra, medan I gån här?» Då stannade de och sågo bedrövade ut. --
|
18 |
Och den ene, som hette Kleopas, svarade och sade till honom: »Du är väl en främling i Jerusalem, den ende som icke har hört vad där har skett i dessa dagar?» --
|
19 |
Han frågade dem: »Vad då?» De svarade honom: »Det som har skett med Jesus från Nasaret, vilken var en profet, mäktig i gärningar och ord inför Gud och allt folket: --
|
20 |
huru nämligen våra överstepräster och rådsherrar hava utlämnat honom till att dömas till döden och hava korsfäst honom. --
|
21 |
Men vi hoppades att han var den som skulle förlossa Israel. Och likväl, till allt detta kommer att det redan är tredje dagen sedan detta skedde. --
|
22 |
Men nu hava därjämte några av våra kvinnor gjort oss häpna; ty sedan de bittida på morgonen hade varit vid graven --
|
23 |
och icke funnit hans kropp, kommo de igen och sade att de till och med hade sett en änglasyn, och änglarna hade sagt att han levde. --
|
24 |
Och när några av dem som voro. med oss gingo bort till graven, funno de det vara så som kvinnorna hade sagt, men honom själv sågo de icke.» --
|
25 |
Då sade han till dem: »O, huru oförståndiga ären I icke och tröghjärtade till att tro på allt vad profeterna hava talat! --
|
26 |
Måste icke Messias lida detta, för I att så ingå i sin härlighet?» --
|
27 |
Och han begynte att genomgå Moses och alla profeterna och uttydde för dem vad som i alla skrifterna var sagt om honom. --
|
28 |
När de nu nalkades byn dit de voro på väg, ställde han sig som om han ville gå vidare. --
|
29 |
Men de nödgade honom och sade: »Bliv kvar hos oss, ty det lider mot aftonen, och dagen nalkas redan sitt slut.» Då gick han ditin och stannade kvar hos dem. --
|
30 |
Och när han nu låg till bords med dem, tog han brödet och välsignade och bröt det och räckte åt dem. --
|
31 |
Därvid öppnades deras ögon, så att de kände igen honom. Men då försvann han ur deras åsyn. --
|
32 |
Och de sade till varandra: »Voro icke våra hjärtan brinnande i oss, när han talade med oss på vägen och uttydde skrifterna för oss?» --
|
33 |
Och i samma stund stodo de upp och vände tillbaka till Jerusalem; och de funno där de elva församlade, så ock de andra som hade slutit sig till dem. --
|
34 |
Och dessa sade: »Herren är verkligen uppstånden, och han har visat sig för Simon.» --
|
35 |
Då förtäljde de själva vad som hade skett på vägen, och huru han hade blivit igenkänd av dem, när han bröt brödet. --
|
36 |
Medan de nu talade härom, stod han själv mitt ibland dem och sade till dem: »Frid vare med eder. --
|
37 |
Då blevo de förfärade och uppfylldes av fruktan och trodde att det var en ande de sågo. --
|
38 |
Men han sade till dem: »Varför ären I så förskräckta, och varför uppstiga tvivel i edra hjärtan? --
|
39 |
Sen här mina händer och mina fötter, och sen att det är jag själv; ja, tagen på mig och sen. En ande har ju icke kött och ben, såsom I sen mig hava.» --
|
40 |
Och när han hade sagt detta, visade han dem sina händer och sina fötter. --
|
41 |
Men då de ännu icke trodde, för glädjes skull, utan allenast förundrade sig, sade han till dem: »Haven I här något att äta?» --
|
42 |
Då räckte de honom ett stycke stekt fisk och något av en honungskaka; --
|
43 |
och han tog det och åt därav i deras åsyn. --
|
44 |
Och han sade till dem: »Det är såsom jag sade till eder, medan jag ännu var bland eder, att allt måste fullbordas, som är skrivet om mig i Moses' lag och hos profeterna och i psalmerna.» --
|
45 |
Därefter öppnade han deras sinnen, så att de förstodo skrifterna. --
|
46 |
Och han sade till dem: »Det är så skrivet, att Messias skulle lida och på tredje dagen uppstå från de döda, --
|
47 |
och att bättring till syndernas förlåtelse i hans namn skulle predikas bland alla folk, och först i Jerusalem. --
|
48 |
I kunnen vittna härom. --
|
49 |
Och se, jag vill sända till eder vad min Fader har utlovat. Men I skolen stanna kvar här i staden, till dess I från höjden bliven beklädda med kraft.» --
|
50 |
Sedan förde han dem ut till Betania; och där lyfte han upp sina händer och välsignade dem. --
|
51 |
Och medan han välsignade dem, försvann han ifrån dem och blev upptagen till himmelen. --
|
52 |
Då tillbådo de honom och vände sedan tillbaka till Jerusalem, uppfyllda av stor glädje. --
|
53 |
Och de voro sedan alltid i helgedomen och lovade Gud. --
|