| 3 Kapitlet |
1 |
En bön av profeten Habackuk; till Sigjonót. --
|
2 |
HERRE, jag har hört om dig och häpnat. HERRE, förnya i dessa år dina gärningar, låt oss förnimma dem i dessa år. Mitt i din vrede må du tänka på förbarmande. --
|
3 |
Gud kommer från Teman, den helige från berget Paran. Sela. Hans majestät övertäcker himmelen, och av hans lov är jorden full. --
|
4 |
Då uppstår en glans såsom av solljus, strålar gå ut ifrån honom, och han höljer i dem sin makt. --
|
5 |
Framför honom går pest, och feberglöd följer i hans spår. --
|
6 |
Han träder fram -- därmed kommer han jorden att darra; en blick -- och han kommer folken att bäva. De uråldriga bergen splittras, de eviga höjderna sjunka ned. Han vandrar de vägar han fordom gick. --
|
7 |
Jag ser Kusans hyddor hemsökta av fördärv; tälten darra i Midjans land. --
|
8 |
Harmas då HERREN på strömmar? Ja, är din vrede upptänd mot strömmarna eller din förgrymmelse mot havet, eftersom du så färdas fram med dina hästar, med dina segerrika vagnar? --
|
9 |
Framtagen och blottad är din båge, ditt besvurna ords pilar. Sela. Till strömfåror klyver du jorden. --
|
10 |
Bergen se dig och bäva; såsom en störtskur far vattnet ned. Djupet låter höra sin röst, mot höjden lyfter det sina händer. --
|
11 |
Sol och måne stanna i sin boning för skenet av dina farande pilar, för glansen av ditt blixtrande spjut. --
|
12 |
I förgrymmelse går du fram över jorden, i vrede tröskar du sönder folken. --
|
13 |
Du drager ut för att frälsa ditt folk, för att bereda frälsning åt din smorde. Du krossar taket på de ogudaktigas hus, du bryter ned huset, från grunden till tinnarna. Sela. --
|
14 |
Du genomborrar deras styresmans huvud med hans egna pilar, när de storma fram till att förskingra oss, under fröjd, såsom gällde det att i lönndom äta upp en betryckt. --
|
15 |
Du far med dina hästar fram över havet, över de stora vattnens svall. --
|
16 |
Jag hör det och darrar i mitt innersta, vid dånet skälva mina läppar; maktlöshet griper benen i min kropp, jag darrar på platsen där jag står. Ty jag måste ju stilla uthärda nödens tid, medan det kommer, som skall tränga folket. --
|
17 |
Ja, fikonträdet blomstrar icke mer, och vinträden giva ingen skörd, olivträdets frukt slår fel och fälten alstra ingen äring, fåren ryckas bort ur fållorna, och inga oxar finnas mer i stallen. --
|
18 |
Likväl vill jag glädja mig i HERREN och fröjda mig i min frälsnings Gud. --
|
19 |
HERREN, Herren är min starkhet; han gör mina fötter såsom hindens och låter mig gå fram över mina höjder. För sångmästaren, med mitt strängaspel. --
|