| 137 Kapitlet |
1 |
Vid Babels floder, där sutto vi och gräto, när vi tänkte på Sion. --
|
2 |
I pilträden som där voro hängde vi upp våra harpor. --
|
3 |
Ty de som höllo oss fångna bådo oss där att sjunga, och våra plågare bådo oss vara glada: »Sjungen för oss en av Sions sånger.» --
|
4 |
Huru skulle vi kunna sjunga HERRENS sång i främmande land? --
|
5 |
Nej, om jag förgäter dig, Jerusalem, så förgäte min högra hand sin tjänst. --
|
6 |
Min tunga låde vid min gom, om jag upphör att tänka på dig, om jag icke låter Jerusalem vara min allra högsta glädje. --
|
7 |
Tänk, HERRE, på Jerusalems dag, och straffa Edoms barn, dem som ropade: »Riven ned, riven ned det ända till grunden.» --
|
8 |
Dotter Babel, du ödeläggelsens stad, säll är den som får vedergälla dig allt vad du har gjort oss. --
|
9 |
Säll är den som får gripa dina späda barn och krossa dem mot klippan. --
|