| 37 Kapitlet |
1 |
Ja, vid sådant förskräckes mitt hjärta, bävande spritter det upp. --
|
2 |
Hören, hören huru hans röst ljuder vred, hören dånet som går ut ur hans mun. --
|
3 |
Han sänder det åstad, så långt himmelen når, och sina ljungeldar bort till jordens ändar. --
|
4 |
Efteråt ryter så dånet, när han dundrar med sin väldiga röst; och på ljungeldarna spar han ej, då hans röst låter höra sig. --
|
5 |
Ja, underbart dundrar Gud med sin röst, stora ting gör han, utöver vad vi förstå. --
|
6 |
Se, åt snön giver han bud: »Fall ned till jorden», så ock åt regnskuren, åt sitt regnflödes mäktiga skur. --
|
7 |
Därmed fjättrar han alla människors händer, så att envar som han har skapat kan lära därav. --
|
8 |
Då draga sig vilddjuren in i sina gömslen, och i sina kulor lägga de sig till ro. --
|
9 |
Från Stjärngemaket kommer då storm och köld genom nordanhimmelens stjärnor; --
|
10 |
med sin andedräkt sänder Gud frost, och de vida vattnen betvingas. --
|
11 |
Skyarna lastar han ock med väta och sprider omkring sina ljungeldsmoln. --
|
12 |
De måste sväva än hit, än dit, alltefter hans rådslut och de uppdrag de få, vadhelst han ålägger dem på jordens krets. --
|
13 |
Än är det som tuktoris, än med hjälp åt hans jord, än är det med nåd som han låter dem komma. --
|
14 |
Lyssna då härtill, du Job; stanna och betänk Guds under. --
|
15 |
Förstår du på vad sätt Gud styr deras gång och låter ljungeldarna lysa fram ur sina moln? --
|
16 |
Förstår du lagen för skyarnas jämvikt, den Allvises underbara verk? --
|
17 |
Förstår du huru kläderna bliva dig så heta, när han låter jorden domna under sunnanvinden? --
|
18 |
Kan du välva molnhimmelen så som han, så fast som en spegel av gjuten metall? --
|
19 |
Lär oss då vad vi skola säga till honom; för vårt mörkers skull hava vi intet att lägga fram. --
|
20 |
Ej må det bebådas honom att jag vill tala. Månne någon begär sitt eget fördärv? --
|
21 |
Men synes icke redan skenet? Strålande visar han sig ju mellan skyarna, där vinden har gått fram och sopat dem undan. --
|
22 |
I guldglans kommer han från norden. Ja, Gud är höljd i fruktansvärt majestät; --
|
23 |
den Allsmäktige kunna vi icke fatta, honom som är så stor i kraft, honom som ej kränker rätten, ej strängaste rättfärdighet. --
|
24 |
Fördenskull frukta människorna honom; men de självkloka -- dem alla aktar han ej på. --
|