| 30 Kapitlet |
1 |
Och nu le de åt mig, människor som äro yngre till åren än jag, män vilkas fäder jag aktade ringa, ja, ej ens hade velat sätta bland mina vallhundar. --
|
2 |
Vad skulle de också kunna gagna mig med sin hjälp, dessa människor som sakna all manlig kraft? --
|
3 |
Utmärglade äro de ju av brist och svält; de gnaga sin föda av torra öknen, som redan i förväg är öde och ödslig. --
|
4 |
Saltörter plocka de där bland snåren, och ginströtter är vad de hava till mat. --
|
5 |
Ur människors samkväm drives de ut, man ropar efter dem såsom efter tjuvar. --
|
6 |
I gruvliga klyftor måste de bo, i hålor under jorden och i bergens skrevor. --
|
7 |
Bland snåren häva de upp sitt tjut, under nässlor ligga de skockade, --
|
8 |
en avföda av dårar och ärelöst folk, utjagade ur landet med hugg och slag. --
|
9 |
Och för sådana har jag nu blivit en visa, de hava mig till ämne för sitt tal; --
|
10 |
med avsky hålla de sig fjärran ifrån mig, de hava ej försyn för att spotta åt mig. --
|
11 |
Nej, mig till plåga, lossa de alla band, alla tyglar kasta de av inför mig. --
|
12 |
Invid min högra sida upphäver sig ynglet; mina fötter vilja de stöta undan. De göra sig vägar som skola leda till min ofärd. --
|
13 |
Stigen framför mig hava de rivit upp. De göra sitt bästa till att fördärva mig, de som dock själva äro hjälplösa. --
|
14 |
Såsom genom en bred rämna bryta de in; de vältra sig fram under murarnas brak. --
|
15 |
Förskräckelser välvas ned över mig. Såsom en storm bortrycka de min ära, och såsom ett moln har min välfärd farit bort. --
|
16 |
Och nu utgjuter sig min själ inom mig, eländesdagar hålla mig fast. --
|
17 |
Natten bortfräter benen i min kropp, och kvalen som gnaga mig veta ej av vila. --
|
18 |
Genom övermäktig kraft har mitt kroppshölje blivit vanställt, såsom en livklädnad hänger det omkring mig. --
|
19 |
I orenlighet har jag blivit nedstjälpt, och själv är jag nu lik stoft och aska. --
|
20 |
Jag ropar till dig, men du svarar mig icke; jag står här, men de bespejar mig allenast. --
|
21 |
Du förvandlas för mig till en grym fiende, med din starka hand ansätter du mig. --
|
22 |
Du lyfter upp mig i stormvinden och för mig hän, och i bruset låter du mig försmälta av ångest. --
|
23 |
Ja, jag förstår att du vill föra mig till döden, till den boning dit allt levande församlas. --
|
24 |
Men skulle man vid sitt fall ej få sträcka ut handen, ej ropa efter hjälp, när ofärd har kommit? --
|
25 |
Grät jag ej själv över den som hade hårda dagar, och ömkade sig min själ ej över den fattige? --
|
26 |
Se, jag väntade mig lycka, men olycka kom; jag hoppades på ljus, men mörker kom. --
|
27 |
Därför sjuder mitt innersta och får ingen ro, eländesdagar hava ju mött mig. --
|
28 |
Med mörknad hud går jag, fastän ej bränd av solen; mitt i församlingen står jag upp och skriar. --
|
29 |
En broder har jag blivit till schakalerna, och en frände är jag vorden till strutsarna. --
|
30 |
Min hud har svartnat och lossnat från mitt kött, benen i min kropp äro förbrända av hetta. --
|
31 |
I sorgelåt är mitt harpospel förbytt, mina pipors klang i högljudd gråt. --
|