| 27 Kapitlet |
1 |
Åter hov Job upp sin röst och kvad: --
|
2 |
Så sant Gud lever, han som har förhållit mig min rätt, den Allsmäktige, som har vållat min själs bedrövelse: --
|
3 |
aldrig, så länge ännu min ande är i mig och Guds livsfläkt är kvar i min näsa, --
|
4 |
aldrig skola mina läppar tala vad orättfärdigt är, och min tunga bära fram oärligt tal. --
|
5 |
Bort det, att jag skulle giva eder rätt! Intill min död låter jag min ostrafflighet ej tagas ifrån mig. --
|
6 |
Vid min rättfärdighet håller jag fast och släpper den icke, mitt hjärta förebrår mig ej för någon av mina dagar. --
|
7 |
Nej, såsom ogudaktig må min fiende stå där och min motståndare såsom orättfärdig. --
|
8 |
Ty vad hopp har den gudlöse när hans liv avskäres, när hans själ ryckes bort av Gud? --
|
9 |
Månne Gud skall höra hans rop, när nöden kommer över honom? --
|
10 |
Eller kan en sådan hava sin lust i den Allsmäktige, kan han åkalla Gud alltid? --
|
11 |
Jag vill undervisa eder om huru Gud går till väga; huru den Allsmäktige tänker, vill jag icke fördölja. --
|
12 |
Dock, I haven ju själva allasammans skådat det; huru kunnen I då hängiva eder åt så fåfängliga tankar? --
|
13 |
Hören vad den ogudaktiges lott bliver hos Gud, vilken arvedel våldsverkaren får av den Allsmäktige: --
|
14 |
Om hans barn bliva många, så är vinningen svärdets; hans avkomlingar få ej bröd att mätta sig med. --
|
15 |
De som slippa undan läggas i graven genom pest, och hans änkor kunna icke hålla sin klagogråt. --
|
16 |
Om han ock hopar silver såsom stoft och lägger kläder på hög såsom lera, --
|
17 |
så är det den rättfärdige som får kläda sig i vad han lägger på hög, och den skuldlöse kommer att utskifta silvret. --
|
18 |
Det hus han bygger bliver så förgängligt som malen, det skall likna skjulet som vaktaren gör sig. --
|
19 |
Rik lägger han sig och menar att intet skall tagas bort; men när han öppnar sina ögon, är ingenting kvar. --
|
20 |
Såsom vattenfloder taga förskräckelser honom fatt, om natten rövas han bort av stormen. --
|
21 |
Östanvinden griper honom, så att han far sin kos, den rycker honom undan från hans plats. --
|
22 |
Utan förskoning skjuter Gud sina pilar mot honom; för hans hand måste han flykta med hast. --
|
23 |
Då slår man ihop händerna, honom till hån; man visslar åt honom på platsen där han var. --
|