| 16 Kapitlet |
1 |
Därefter tog Job till orda och sade: --
|
2 |
Över nog har jag fått höra av sådant; usla tröstare ären I alla. --
|
3 |
Är det nu slut på detta tal i vädret, eller eggar dig ännu något till gensvar? --
|
4 |
Jag kunde väl ock tala, jag såsom I; ja, jag ville att I voren i mitt ställe! Då kunde jag hopsätta ord mot eder och skaka mot eder mitt huvud till hån. --
|
5 |
Med munnen kunde jag då styrka eder och med läpparnas ömkan bereda eder lindring. --
|
6 |
Om jag nu talar, så lindras därav ej min plåga; och tiger jag, icke släpper den mig ändå. --
|
7 |
Nej, nu har all min kraft blivit tömd; du har ju förött hela mitt hus. --
|
8 |
Och att du har hemsökt mig, det gäller såsom vittnesbörd; min sjukdom får träda upp och tala mot mig. --
|
9 |
I vrede söndersliter och ansätter man mig, man biter sina tänder samman emot mig; ja, min ovän vässer mot mig sina blickar. --
|
10 |
Man spärrar upp munnen mot mig, smädligt slår man mig på mina kinder; alla rota sig tillsammans emot mig. --
|
11 |
Gud giver mig till pris åt orättfärdiga människor och kastar mig i de ogudaktigas händer. --
|
12 |
Jag satt i god ro, då krossade han mig; han grep mig i nacken och slog mig i smulor. Han satte mig upp till ett mål för sina skott; --
|
13 |
från alla sidor träffa mig hans pilar, han genomborrar mina njurar utan förskoning, min galla gjuter han ut på jorden. --
|
14 |
Han bryter ned mig med stöt på stöt, han stormar emot mig såsom en kämpe. --
|
15 |
Säcktyg bär jag hopfäst över min hud, och i stoftet har jag måst sänka mitt horn, --
|
16 |
Mitt anlete är glödande rött av gråt, och på mina ögonlock är dödsskugga lägrad. --
|
17 |
Och detta, fastän våld ej finnes i mina händer, och fastän min bön är ren! --
|
18 |
Du jord, överskyl icke mitt blod, och låt för mitt rop ingen vilostad finnas. --
|
19 |
Se, redan nu har jag i himmelen mitt vittne, och i höjden den som skall tala för mig. --
|
20 |
Mina vänner hava mig nu till sitt åtlöje, därför skådar mitt öga med tårar till Gud, --
|
21 |
Ja, må han här skaffa rätt åt en man mot Gud och åt ett människobarn mot dess nästa. --
|
22 |
Ty få äro de år som skola upprinna, innan jag vandrar den väg där jag ej mer kommer åter. --
|