6 Kapitlet

  Då tog Job till orda och sade:  

--

  Ack att min grämelse bleve vägd och min olycka lagd jämte den på vågen!  

--

  Se, tyngre är den nu än havets sand, därför kan jag icke styra mina ord.  

--

  Ty den Allsmäktiges pilar hava träffat mig, och min ande indricker deras gift; ja, förskräckelser ifrån Gud ställa sig upp mot mig.  

--

  Icke skriar vildåsnan, när hon har friskt gräs, icke råmar oxen, då han står vid sitt foder?  

--

  Men vem vill äta den mat som ej har smak eller sälta, och vem finner behag i slemörtens saft?  

--

  Så vägrar nu min själ att komma vid detta, det är för mig en vämjelig spis.  

--

  Ack att min bön bleve hörd, och att Gud ville uppfylla mitt hopp!  

--

  O att det täcktes Gud att krossa mig, att räcka ut sin hand och avskära mitt liv!  

--

  Då funnes ännu för mig någon tröst, jag kunde då jubla, fastän plågad utan förskoning; jag har ju ej förnekat den Heliges ord.  

--

  Huru stor är då min kraft, eftersom jag alltjämt bör hoppas? Och vad väntar mig för ände, eftersom jag skall vara tålig?  

--

  Min kraft är väl ej såsom stenens, min kropp är väl icke av koppar?  

--

  Nej, förvisso gives ingen hjälp för mig, var utväg har blivit mig stängd.  

--

  Den förtvivlade borde ju röna barmhärtighet av sin vän, men se, man övergiver den Allsmäktiges fruktan,  

--

  Mina bröder äro trolösa, de äro såsom regnbäckar, ja, lika bäckarnas rännilar, som snart sina ut,  

--

  som väl kunna gå mörka av vinterns flöden, när snön har fallit och gömt sig i dem,  

--

  men som åter försvinna, när de träffas av hettan, och torka bort ifrån sin plats, då värmen kommer.  

--

  Vägfarande där i trakten vika av till dem, men de finna allenast ödslighet och måste förgås.  

--

  Temas vägfarande skådade dithän, Sabas köpmanståg hoppades på dem;  

--

  men de kommo på skam i sin förtröstan, de sågo sig gäckade, när de hade hunnit ditfram.  

--

  Ja, likaså ären I nu ingenting värda, handfallna stån I av förfäran och förskräckelse.  

--

  Har jag då begärt att I skolen giva mig gåvor, taga av edert gods för att lösa mig ut,  

--

  att I skolen rädda mig undan min ovän, köpa mig fri ur våldsverkares hand?  

--

  Undervisen mig, så vill jag tiga, lären mig att förstå vari jag har farit vilse.  

--

  Gott är förvisso uppriktigt tal, men tillrättavisning av eder, vad båtar den?  

--

  Haven I då i sinnet att hålla räfst med ord, och skall den förtvivlade få tala för vinden?  

--

  Då kasten I väl också lott om den faderlöse, då lären I väl köpslå om eder vän!  

--

  Dock, må det nu täckas eder att akta på mig; icke vill jag ljuga eder mitt i ansiktet.  

--

  Vänden om! Må sådan orätt icke ske; ja, vänden ännu om, ty min sak är rättfärdig!  

--

  Skulle väl orätt bo på min tunga, och min mun, skulle den ej förstå vad fördärvligt är?  

--